Det finns tre grundfärger på pälsen men eftersom det även finns dilution samt silver blir det total tolv stycken färger som är godkända. Brun, choklad och kanel är grundfärgerna. Blå, lila och beige är motsvarade dilutionsfärger.

Dilution är ett samlingsnamn för genetiska variationer som skapar ljusare pälsfärger. Dilution är recessiv så katter med dilution kan inte få fullfärgade katter men fullfärgade kan få med dilution om båda är bärare. Dilution orsakas av en gen som gör att pigmentkornen inte fördelas jämnt i hårstrået utan de klumpas ihop. Ljuset kommer då in mellan klumparna och sprider sig så att en utspädningseffekt uppstår. Liksom för silver har D-locus bara muterat en gång och har därför bara två alleler, D för normal pigmentfördelning och d för dilution.

Silver däremot är dominant, så för att få silver behöver i alla fall en katt vara silver. Skulle minst en av katterna vara homozygot är det alltså garanterat att få silver. Silverfärg regleras via I-locus som bara muterat en gång och har således bara två alleler. I-genen orsakar att ”svagt” pigment inte bildas – det inhiberas. Genen kallas därför inhibitorgenen. Det svaga pigmentet sitter vid basen av hårstrået samt i de ljusa banden på agoutifärgade hårstrån. Pigmentet i dessa områden inhiberas och de blir vita i färgen. Det medför att agoutihår får en färgad spets, ett vitt band och ett färgat band och vitt in mot huden. Vanligt färgade katter har istället i-gen.

Den starkaste färgen, brun (genetiskt svart), är dominant, därefter choklad och sist kanel. Två katter kan därför aldrig producera katter med mörkare färger än den mörkaste föräldern. Vill man kunna få alla färger måste alltså en vara brun och den andra choklad samt att de båda måste vara bärare av kanel. Det är B-locus som avgör färgen med sin tre alleler. Chokladfärg orsakas av en gen som gör att pigmentkornen blir något avlånga och därmed blir pigmentet försvagat. Om pigmentkornen är av normal form ger det svart färg.

Man brukar även prata om värmen i färgen. Det finns inget som är rätt eller fel här men vissa brukar föredra kallare silver och varmare för vanlig bakgrunsfärg. Det är rödheten i pälsen som avgör, där en rödare ton ger ett varmare intryck. Det finns egentligen bara två färger, röd och svart, och troligen är det olika kombinationer av O-locus som ger det varmare eller kallare intrycket. De två sorters pigmenten kallas Phaeomelanin som i grunden ger röd pälsfärg och betecknas med O samt eumelanin som ger svart och betecknas med o.

I Sverige med SVERAK som följer FIFe är bara prickiga ocicat tillåtna men i andra organisationer tillåts även andra mönster. De brukar kallas AOV (any other variety) tickad (som på en abessinier), solid (ofta med spökfläckar) och klassisk tabby. Det är framförallt klassisk tabby som är godkänd i flera andra organisationer (t.ex. CFA och GCCF). I Sverige finns det dock många som endast vill ha den prickiga ocicaten. Prickiga ocicat kan vara bärare av klassisk tabby och kan få sådana kattungar men eftersom genen är recessive är de mycket ovanliga. Det finns även ivory/pointed (har inte hittat någon bra översättning) men denna är inte godkänd i något förbund så vitt vi vet. De ursprungliga uppfödarna ville inte heller ha med ivory/pointed i genpolen.

På denna sida kan man få en bra överblick över de olika färger som finns.

Eftersom rasen är ett resultat av korsningar mellan tre raser har den en spännande genetisk bredd och variation som ger den en god hälsa. Det finns dock även därmed en risk att få med sig rastypiska problem från de tre ursprungsraserna. Särskilt gäller detta abessinierna som är godkända att använda i avel med ocicat. Ett exempel på detta är PRA som ocicat fått från abessinier. Förutom PRA bör man även känna till PK och HCM. Överlag anses dock ocicat vara en ras med god hälsa. Se mer på sidan om hälsa.

Ocicaten skall vara medelstor till stor, och bör ha en förvånande vikt för sin storlek. Den förmedlar intrycket av ett atletiskt djur; muskulös och massiv, graciös och smidig, dock med kraftig kroppsbyggnad och bred bringa, som torde vara något djup med revbenen lätt framträdande.

Skallen är av modifierad kilform, som visar en lätt kurva från nosen till kinderna, med en synlig, lätt stigning från nosbryggan till pannan. Nospartiet är brett och väl definierad med en antydan av kvadratform och visar i profil en god längd. Hakan är välutvecklad och käken stadig med ett korrekt bett

Öronen är pigga, medelstora, och placerade så att de följer huvudets yttre linje. Om en inbillad vågrät linje ritas tvärs över pannan, skulle öronen sitta i 45 graders vinkel, dvs varken för högt eller lågt

Ögonen är stora och mandelformade, och är vinklade lätt uppåt i riktning mot öronen, med mer än längden av ett öga mellan ögonen

Kroppen skall vara tämligen lång, ryggen är rak och svagt upphöjd mot bakdelen och sidorna tämligen raka

Benen ska vara av god fasthet och muskulösa, medellånga, kraftiga och proportionerliga mot kroppen. Tassarna ska vara kompakta och ovala

Svansen skall vara ganska lång, medelsmal med endast en lätt avsmalning och med en mörk svanstipp

Pälsen skall vara kort, slät och tätliggande, med ett sken av satäng, som gör att fläckarna och musklerna framhävs på bästa sätt. Alla färger ska vara klara och fina, och tydliga markeringar skall klart ses från alla håll. Stora, väl spridda tumavtrycksformade fläckar uppträder på sidorna av kroppen, med en diffus antydan av ett klassiskt tabbymönster. Magen är också väl fläckad. Eyeliner finns runt ögonen och på kinderna.